Tre avtryck av himlen av CH Wahlund

Titel: Tre avtryck av himlen
Serie: Katakrestrilogin #1-3
Författare: CH Wahlund
Utgivning: Affront, 2015

Hafgufa utspelar sig i ett framtida Sverige där skrivmaskiner är dyrbart kontraband och där det mystiska havsmonstret Hafgufas uppenbarelser noggrant noteras.

Isolatopia tar vid där Hafgufa slutar men flyttar handlingen från det vattendränkta landskapet in till de kontrollerande i maktens korridorer.

Den tredje neologismen avslutar trilogin och ställer frågan huruvida flykt överhuvudtaget är möjlig.

[Tack så mycket till Affront för recensionsexemplaret!]

Jag var ganska nyfiken på att få läsa Tre avtryck av himlen eftersom det lät så intressant att alla typer av skrivdon (även papper!) var något som kunde få människor arresterade och hur alla var övervakade av myndigheterna. Den har en helt annan stämning än andra dystopier jag har läst, som för det mesta varit ungdomsböcker och fyllda med action. Det betyder dock inte att jag ogillade trilogin för det.

Katakrestrilogin är en väldigt lågmäld och poetisk berättelse, det är antingen något som faller en i smaken eller inte. För mig fungerar det riktigt bra och det var trevligt att bara ta det lugnt och följa med i vågorna. Det är inte någon lätt text att läsa, tyckte jag, ibland var jag tvungen att läsa om vissa delar för att se om jag förstod någonting av det filosofiska som diskuterades eller tänktes. Ibland gjorde jag det, ibland gjorde jag det inte. Boken är rätt så tunn, varje bok i trilogin är under 80 sidor, så det går ändå ganska snabbt att läsa. Eftersom de är så korta så känns det som om mycket blir bortlämnat och på ett sätt vill jag ha mer än vad som fås. Den har potential och jag kan se framför mig hur det kunde utvecklas till något större, men den duger lika bra precis som den är ändå. Det som även ökar läsupplevelsen är att hela boken är skriven med ett skrivmaskins typsnitt.

Hafgufa och Den tredje neologismen är de som är mest spännande och man undrar riktigt hur det kommer att gå, medan Isolatopia är mer filosofisk och kanske en aningen lite segare. Jag har fortfarande inte riktigt kommit underfund med vad det är som Överkonstapeln menade att huvudkaraktären skulle förstå medan han var där. Tanken finns där, men den seglar hela tiden utom räckhåll. 

Rekommenderar Katakrestrilogin till de som inte förväntar sig mycket tempo av en dystopi och gillar lågmälda och poetiska berättelser.

Betyg: 3 av 5