Då är det dags för utmaningen ”En smakebit på søndag” som drivs av den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Varje söndag ska man presentera ett stycke ur boken man läser.
Jag läste nyligen Annakarin Thorburns debutroman Jag biter i apelsiner som jag gillade. Boken handlar om "Jag" (man får inte veta hennes namn i boken) som bor ihop med hennes kärlek Ödlan. Trots att de har en lustfylld liv tillsammans så känner hon att hon är steget efter honom. På biblioteket träffar hon Lo och de inleder ett förhållande där hon känner sig hemma.
Stycket nedan är efter att hon har berättat sanningen för dem båda och en tid senare hittar hon någon av dem i en park medan han sover utan skjorta.
Jag ställer mig intill och tittar en stund utan att min skugga faller över honom. Vintern har gjort honom smalare och guldglansen har bleknat. Jag tror han hör min andning, jag andas så högt. Jag får lust att lägga en jordgubbe mot hans läppar. Lutar mig ner och då öppnar han ögonen.
- Hej, säger han, yrvaket.
[...]
Tall, tallbarr, kåda, att jag inte tänkt på det förut, doften av kåda.
Han bara tittar på mig. Mandelögonen. Sjöfärgen. Han är så mjuk i ögonen och det är så lätt att le. Tänk att det kan vara så lätt att le.
Hans mun, flinet, tänderna, sockerbitarna.
Jag vill att han ska klä på sig, jag blir så yr.
Han sätter sig upp, sträcker sig efter sin tröja, tar på sig den.
Jag sätter mig bredvid honom, tveksam över hur nära jag får komma.
Jag vill inte säga någonting, jag vill bara blunda och andas in doften och ha detta nu, bara nu, låt mig få vara i detta.
s. 228 och 229.
I badrumsspegeln ser hon sitt eget ansikte förvridet av vrede, och det både skrämmer och berusar henne. Hon känner inte igen sig, men hon beundrar kvinnan med de skarpa dragen och blicken glödande av raseri. Det är dags att frigöra den destruktiva lusten, den lust som väcktes samma natt hon blev förkyld medan hon satt och tittade upp mot doktorns fönster. Det är dags att göra upp med den vidrige mannen på femte våningen. Hon ska hämnas både på honom och på de andra, sin man, sin syster, Rebecca Moore, alla de som bara betraktar henne som en harmlös hemmafru som inte kan göra en fluga förnär. (s.161)
Jag försöker öva mig i att hitta vägen utan lykta. Jag gillar inte hur ljusstrålen drar blicken till sig och gör allt som är där bortom ogenomträngligt. Jag antar att det är samma sak som när man är inne i huset och tänder en lampa och det hindrar en från att se ut. Eller snarare, det hindrar en inte totalt, det finns en gradskillnad. Om man tänder en lampa, så kan man fortfarande se hundarna eller björnstolpen. Med två lampor är det svårare. Med tre ser man ingenting annat än lampornas spegling i rutorna. En vardaglig iakttagelse, förstås, men här slår det mig på nytt. Så egendomligt att ljus kan hindra en att se. (s. 98)
