Sparkle

Titel:  Sparkle (eng. How I Came to Sparkle Again)
Författare: Kaya McLaren
Översättare: Per Planhammar
Antal sidor: 298
Utgivning: Kalla Kulor, 2013
ISBN: 978-91-87049-36-1 (inbunden)
Goodreads
Betyg:

Handling: Sex veckor efter sitt missfall återvänder Jill till sitt arbete som sjuksköterska, men inser att det är för tidigt och hon återvänder hem bara för att hitta sin man i säng med en annan kvinna. Fullkomligt förkrossad lämnar hon allt och flyr till barndomsstaden Sparkle, en liten skidort i Colorado. Hon flyttar in hos barndomsvännen Lisa. Lisa har återigen levt ett enkelt liv utan förpliktelser, men efter att ha vaknat upp efter ännu en natt av meningslöst sex inser hon att hon inte vill behandla sin kropp så längre. Hon tänker vänta på kärleken och bli uppskattad för den hon är.
Tioåriga Cassie har efter förlusten av sin mamma förlorat tron på allt, hittar inget att glädjas åt och avskyr sin barnvakt. Hennes pappa, Mike, är orolig för dottern samtidigt som han sörjer sin hustrus död. På grund av sitt jobb som brandman-paramedic med varierande arbetstider vill han ha en barnvakt till Cassie och efter misslyckandet med den senaste barnvakten söker han efter en ny som kan tänkas sig att ta hand om Cassie. Jill som behöver pengar för att kunna bo i Sparkle tar sig an jobbet. Det här är en vinter som kommer att förändra deras liv.

Tankar: Jag var sugen på att läsa en vintrig och mysig feel-good roman så här i vintern och den här har varit perfekt för det. Jag fick den först som ett recensionsexemplar i form av pdf från Kalla Kulor för en tid sedan, men jag insåg att det inte skulle fungera för mig att läsa på datorn då jag inte har en läsplatta så jag lånade boken från biblioteket i stället och nu när jag läst klart den så tror jag nog att jag någon gång kommer att köpa hem boken så jag kan ha den i hyllan. Men jag vill ändå tacka Kalla Kulor för att de valde att ge ut den här fina feel-good romanen!

I början var det en hel del karaktärer att lära känna, men jag tyckte aldrig att jag hade svårt att hålla reda på dem som jag ofta brukar ha när det finns många karaktärer inblandade. Vissa kom man lite närmare in på medan andra bara nämndes i förbifarten och som man inte fick veta så mycket om. Genast när Jill kom till Sparkle så kunde man förutse hur det skulle sluta, men det gjorde egentligen ingenting för resan dit var ändå ett nöje att läsa, om än ibland lite smått frustrerande. Det var ett härligt gäng med personer. Jill och hennes goda vän Lisa, Kenneln som inte heter Kenneln på grund av hundarna utan för att där bor tre män som lever för kvinnor, sexet och marijuana - Tom, Hans och Eric, morbror Howard som kommer med sina upplysande och kloka ord (som man kanske eller kanske inte förstår), Cassie och Mike - dotter och far som fortfarande sörjer sin mor och hustru. Männen i Kenneln är oftast sådana som jag inte brukar gilla alls, men jag gillade den platoniska kärleken/förhållandet mellan Jill, Lisa och de tre männen. Jag gillade hur alla de här människorna jobbade tillsammans, bodde och levde tillsammans, lekte tillsammans, tröstade varandra.

Språkligt sett så kunde jag ibland tycka att det blev lite för smörigt och lite för överflödig information, händelser som i ett senare skede inte hade någon innebörd längre. Det drogs en hel del skämt och ironi mellan karaktärerna och ibland var det rätt humoristiskt, ibland kändes det lite för pådraget. Boken hade också lite religiösa inslag och i början blev jag lite tveksam om det skulle bli lite för mycket av det, men i slutändan så hade den inte så stor påverkan. Miljön däremot gillade jag, jag kunde tänka mig en mysig småstad med en massa skidbackar och när skidsäsongen tog slut så började man inse att man så småningom måste ta farväl av karaktärerna och det gjorde mig lite ledsen. Nästan så att man skulle se fram emot när de kommer tillbaka till nästa skidsäsong, men jag är nöjd med hur allting slutade.

Det här är en mysig feel-good bok, men som samtidigt berörde mig. Speciellt när det gällde Cassie. Brustna hjärtan och trasiga själar som förlorat hoppet om sig själva eller livet och trots att de bär en hel del sorg med sig blir man ändå påmind om att det blir bättre, man kan bli lycklig igen, man kan fortsätta leva fastän man gått igenom något svårt. Det kan bara ta lite tid och man kanske har lite kval eller skuldkänslor innan man hittar värmen, kärleken, hoppet, lyckan igen.