Tar en lunchpaus från pluggandet. Vi ska skriva en artikel och jag är helt ute med det. Som tur är deadlinen inte före på måndag, men jag har ändå haft hela veckan på mig och inte använt tiden till det så nu är jag lite smått stressad. Men det blir väl någonting av det till slut. Att skriva är inte riktigt min starkaste sida haha.
Men det var egentligen inte det som jag skulle prata om nu. Ända sedan 7an när jag blev introducerad till japansk kultur började mitt intresse för asiatiska länder och dess kultur (speciellt då Japan och Korea) växa. Jag började lyssna på musiken, se på filmer och drama (tv-serier). Det var en helt ny värld för mig och ett sätt att "escape" från det tunga som jag upplevde då.
Nu nästan 10 år senare har mitt intresse falnat lite och jag är inte lika "galen/besatt", eller vad man nu vill kalla det, av det som jag var tidigare. Men jag lyssnar fortfarande på koreansk musik väldigt mycket och ser på enstaka drama-avsnitt då och då. Men jag tror magin med det hela var att jag förstod inget av vad som sjöngs, men ändå kunde man känna känslorna i sången och leva in i den. Musik är ett språk alla förstår, men kanske man inte förstår just det språket som sjungs på.
Den andra musikvideon nedan kanske kunde vara en handling till en bok?
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=HDqBCcOv_7U?rel=0]
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=0ZukHxqOA0o?rel=0]
Det är kanske lite lika som med böcker då man försvinner in i böckernas värld där allting är möjligt. Ibland önskar jag att livet hade lite mer fantasy eller paranormal i sig som det finns i böckerna. Livet skulle ju vara så mycket mer intressantare med magiska inslag som häxor, varulvar, vampyrer osv. (så länge de inte är här för att förgöra oss eller världen ;D). Eller att man kunde få chansen att återuppleva en dag för att göra det rätt (håller på att läsa denna boken just nu så därför haha). Det är därför jag älskar att läsa och se på tv-serier för jag kan "escape" till en helt annan värld än den jag lever i och följa andras liv som kanske inte alltid är så himla..mänskligt. Är det någon annan som känner sig såhär?
När jag bodde i Tokyo så kollade jag bland annat på Nobuta wo Produce. Älskade den serien. Har du sett den? Jag såg om den här om året och...den var inte lika bra som när jag var 17, haha. Men göra dramaserier kan dem där japanerna alltså!
SvaraRaderaHar du bott i Tokyo? Hur länge bodde du där? :O :D Jag tror faktiskt att Nobuta wo Produce var en av dom 10 första jdramas som jag såg när jag fick upp ögonen för Japan. Gillade den jättemycket! Kon kon xD Jag har inte sett på jdramas på över ett halvt år nu, saknar det lite :/ Brukar du se på dem nuförtiden?
SvaraRaderaJag såg en massa dramas där borta. Min värdmamma var lika galen i tv-serier som jag var. Jag såg också Ooku kommer jag ihåg. Den var sjukt bra. Jo, jag har bott där. Bodde där mellan 2005-2006 när jag var 17. Jag åkte dit som utbytesstudent. Jag ser aldrig på dramas nu för tiden. Sjukt ledsen är jag över det. Ser nästan ingen anime heller. Och japanskan har jag typ helt glömt bort haha. Så går det när man växer upp. Fan, never grow up cause it's a trap! Jag önskade att jag hade en vän som också var intresserad av japansk musik osv. Men nej, de växer inte på träd direkt vilket är synd :P
SvaraRaderaKommentaren hamnade bland spamkommentarerna, tur att jag märkte den nu iaf :) Ooku har jag inte sett förut, är det den med ~10 avsnitt eller 4 säsonger? Jag gillar historiska draman och om den var bra så måste jag ju se den xD Vad coolt! Tycker alltid det är coolt när människor är utbytesstundentern nånstans. Men håller helt med att man inte borde växa upp ibland haha. Saknar den tiden :)
SvaraRadera