Delirium, kärleken är en sjukdom

Titel: Delirium
Originaltitel: Delirium
Serie: Delirium #1
Författare: Lauren Oliver
Antal sidor: 466
Utgivning: Bonnier Carlsen, 2012
ISBN: 978-91-638-6977-8 (kartonnage)


Goodreads
Betyg: 4.5/5


Innan man har gått igenom behandlingen som botar mot kärleken finns det fortfarande en risk att man blir smittad av sjukdomen. Lena är i den åldern där hon snart är berättigad för att gå igenom behandlingen. Hon ser fram emot den, räknar ner dagarna tills hon blir botad, och övar flitigt till utvärderingen varefter hennes framtid blir planerad. Hon vill inte följa sin mamma i fotspåren. Men så träffar hon Alex och hon får uppleva det som samhället ser som ett brott, hon ser världen med nya ögon. Att bli botad, är det det viktigaste i hennes liv nu?

”They say that in the old days, love drove
people to madness. That’s bad enough. The Book of Shhh
also tells stories of those who died because of love lost or
never found, which is what terrifies me the most.
The deadliest of all deadly things: It kills you both when
you have it and when you don’t”

Jag tyckte att konceptet där kärleken är en sjukdom var väldigt intressant och Oliver lyckades måla upp världen riktigt bra. Jag kunde föreställa mig det strikta samhälle som de levde i. Hur de vid 18-års åldern genomgår en behandling för att bli kvitt sjukdomen delirian (kärlek), får deras framtid planerade av de höguppsatta människorna. Kontrollanter som kollar upp invånarnas identitet ute på gatan, utegångsförbudet, de ogiltiga ute i vildmarken. Och en massa andra detaljer som tillhörde Delirium världen.

Det påminde mig faktiskt lite om Uglies-serien och kanske lite även The Host (som jag inte har läst, men sett filmen) som jag har läst tidigare där de blir hjärntvättade att tro att de som lever i yttre världen är ond och att behandlingarna som alla ska gå igenom bara är för deras eget bästa (vilket jag tycker är bullshit). Och där är jag igen väldigt nyfiken på hur världen kom till. Hur blev kärleken så hemsk att man måste uppfinna ett bot för det. Vem är the mastermind bakom allting? Visserligen får man läsa lite om det i boken i förbifarten, men jag skulle vilja veta mer om det på ett djupare plan. Led presidenten själv av någon obotlig kärlek till någon och gjorde det så ont att han nästan skulle dö så han ville stänga av känslorna som man upplever vid kärlek och kom på den "briljanta" idén att alla ska gå igenom en sådan behandling?

I början var Lena den där som såg fram emot behandlingen och skötte sig så exemplariskt som möjligt, men redan på utvärderingen var hon lite rebellisk. Jag gillade hur hon utvecklades från någon som var för behandlingen till att ha upplevt delirian. Jag skulle ändå gärna ha sett hur hon skulle ha varit om Alex inte hade kommit in i bilden, men då kanske boken inte skulle ha blivit som den blivit. Hana var också en karaktär som jag gillade, hon verkade vara totala motsatsen till Lena, tog risker för att få uppleva delirian samtidigt som hon låtsades följa reglerna. Alex var helt okej. Jag kände inte för honom lika mycket som jag gjorde för Lena och Hana, men han var den som fick Lena att vakna upp och se världen som den egentligen är. Någon som hon kunde älska och lita på.

De som redan var botade uppfattade jag som väldigt stela, som om en slöja hade dragits över dem och alla känslor förknippade med kärlek, lycka och hopp, hat och andra känslor var låsta långt där inne i själen. Man fick inte ens skratta ett hjärtligt gott skratt. Skulle man verkligen vilja leva ett sådant liv, ett neutralt och likgiltigt liv bara för att man inte ska behöva känna någon smärta? På det sättet skulle jag också gärna läsa mer från en synvinkel av en botad för att se hur de egentligen är, känner de någonting alls?

Slutet vet jag inte hur jag känner med. Det var både ett bra och ett dåligt slut, men det kan bara fortsättningen visa hur det blir så jag ser verkligen fram emot att läsa Pandemonium så snart som möjligt.

De många favoritcitaten:

“I said that without love, there could also be no hate: without hate, no violence. Hate isn't the most dangerous thing, he'd said. Indifference is.”

“And now I know why they invented words for love, why they had to: It's the only thing that can come close to describing what I feel in that moment, the baffling mixture of pain and pleasure and fear and joy, all running sharply through me at once.”

“Everything looks beautiful. The Book of Shhh says that deliria alters your perception, disables your ability to reason clearly, impairs you from making sound judgments. But it does not tell you this: that love will turn the whole world into something greater than itself.”

“They say the cure is about happiness, but I understand now that it isn't, and it never was. It's about fear: fear of pain, fear of hurt, fear, fear, fear - a blind animal existence, bumping between walls, shuffling between ever-narrowing hallways, terrified and dull and stupid.”

“Not gray, exactly. Right before the sun rises there's a moment when the whole sky goes this pale nothing color-not really gray but sort of, or sort of white, and I've always really liked it because it reminds me of waiting for something good to happen.”

“I know that life isn't life if you just float through it. I know that the whole point--the only point--is to find the things that matter, and hold on to them, and fight for them, and refuse to let them go.”

Andra delar i serien:
1. Delirium
1.5 Hana
"1.5" Annabel
2. Pandemonium
2.5 Raven
3. Rekviem
3.5 Alex